j lade våldet blifvit begånget den 7 i samma månad; derpå ombudet genmälte, att brottet vore af den beskaffenhet, att hvilken som helst kunde åtala detsamma samt Holms invåndning i alla fall i saknad af allt ståd uti lag; vidare yrkade Holm, att Rickman måtte såläggas edeligen betyga, det han af egen öföfvertygelse och fri vilja, utan inflytande af Handelstidningens redaktion, anstållt ifrågavarande åtal. I följd håraf framtrådde herr Rickman, som tillfålligtvis vid råtten var nårvarande, och förklarade, att han icke allenast sjelfståndigt uttagit stämningen i målet, utan ålven gifvit oinskränkt fullmakt att utföra detsamma, hvarjemte k:de ombudet sade sig på enskild våg vilja upplysa Holm att ombudet före våldets inståmning, på gifven anledning, yttrat till Rickman att om det emot S:ne iståmningen till last förda, kunde bevisas, så blefve den lagliga följden den, att Holm och hans medbrottslige fingo derför plikta med ett års fästning. Naturligtvis kunde någon sådan edgång icke komma ifråga. — — 2 Madam Winberg aslade hårefter sin berättelse, i hvilken hon så mycket som möjligt sökte att gifva sitt åtalade beteende ett mildare utseende, ehuru hon ej kunde bestrida att hon varit behjelplig att med våld och imot mamsell Svedmarks vilja fåra henne ifrån tillslyktsorten hos Maria Pettersson upp till sitt hemvist i Masthuggsbergen. Från den I Oktober till Söndagen den 5 hade mamsell Svedmark, som blifvit af sin förre förmyndare, tilltalade Holm inackorderad hos tilltalade Winberg, äfven vistats i dennas bostad. Sagde Söndag aflågsnade mamsell Svedmark sig sör att, enligt sitt föregifvande, besöka kyrkan, men låt sig derefter ej afhöra. Imellertid blef det Winberg kunnigt att mamsell Svedmark vore hos till vittnes åberopade Maria Pettersson och begaf Winberg sig dit påföljde Tisdag kl. 6—7 för att hemtaga mamsell Svedmark, men då denna vågrade att godvilligt medfölja, gick madam Winberg till tilltalade Holm på fattighuset och underråttade honom såvål derom, att mamsell Svedmark funnes hos Maria Pettersson, som ock, att hon ej hade lust att återkomma till madam Winberg. Sedan madam Winberg härvid åfven förklarat, att det vore båst, alt man toge henne derifrån i afton, medan det var mörkt, helst hon befarade att om sådant skedde en dag, kunde det våcka alltför mycket uppseende och föranleda folksamling, samtyckte tilltalade Holm till detta förslag och söranstaltade derpå om en språtkårras anskassande för att derpå återföra mamsell Svedmark. Uppå tilltalade Holms befallning medföljde då orången Johannes Andersson samt hushållerskan, den senare dock till följd af sesen vilja och på Winbergs uppmaning, till Maria Petterssons bostad, dit madam Winberg sörst ingick och, sedan mamsell Svedmark äfven nu förklarat sig ej vilja återvända till Masthuggsbergen, tillkallade drången och hushållerskan, hvarpå mamsell Svedmark oaktadt hon derimot gjorde motstånd, blef af drängen buren ned på gatan och satt på Sprötkärran. Mamsell Svedmark hade vål hårunder ropat och skrikit; men någon våldsamhet eller misshandling hade ej utöfvats, hvarken af den ena eller den andra, ehuru såväl madam Winberg som hushållerskan måst med handkraft tillbakahålla mamsell Svedmark, hvilken oupphörligen försökt att kasta sig från kårran. På detta sått och sedan jemvål till vittne åberopade lärlingen Johan Niklas Pettersson tillkommit och, på madam Winbergs uppmaning, varit behjelplig att qvarhålla mamsell Svedmark, utgick tåget till Winbergs hemvist, dit mamsell Svedmark inbars; och tillade madam Winberg, att hon då med en rotting gifvit mamsell Svedmark 2:ne slag, ett på skuldran och ett på handen, såsom bestraffning för det hon under färden skulle hafva rifvit och klöst madamen. I öfrigt ville madam Winberg i ingen mån vidgå, att hon genom strängt be———T — svid bordet. Han måste hafva varit försänkt i djupa betraktelser, ty hans blickar sväfvade