— Betvinga er häftiga kärlek för ett ögonblick, fortfor adelsmannen, och ashör, utan någon förut sattad mening, min sörklaring. — Ni tror såkert, Gustaf, att Grinselhof och de derunder lydande egendomarna tillhöra mig. Men ni bedrar er, vi ega ingenting: förpaktaren, som bor hår utanför, år rikare ån vi. Med tviflande förvåning betraktade Gustaf den som talade. Snart visade sig i hans drag ett misstånksamt leende, som skar adelsmannen i själen. Också sade denna i sorgsen men eftertrycklig ton: — Jag låser vål i edra ögon, att ni icke sätter tro till mina ord. Äfven för er tycks jag vara en girigbuk, som nedgråft mitt guld, låter sig och sitt barn lida brist, för att samla skatter och vara en slaf af sina lustar — denna varelse ingifver er hat och afsky? — 0, förlåt mig, hr van Vlierbeke, asbröt Gustaf förskräckt, jag hyser får er den fullkomligaste högaktning! — Förskräcks icke för mina ord, inföll adelsmannen, jag anklagar er icke, Gustaf: men ert leende har bevisat mig, att det endast lyckats mig dölja mitt elånde för er, under masken af usel snålhet. Vidare förklaringar håröfver skulle för ögonblicket vara åfverflådiga. Men det år rena sanningen, att jag