sons nous aujourdhui2s. — Comme les cochons, Monseigneur!. var den djersva italienarens svar. Prinsen sade, synbart förståmd, till Dumas: Et vous croyez notre monarchie possible, quand un de ose dir: cela a Iheritier de la couronnelFör öfrigt intresserade det mig att finna Dumas sjelf, som dock med alla sina böjelser och hela sin förflutna lefnad så att såga var hemma på monarkisk botten, vara öfvertygad om republikens nådvåndighet. Det är, sade han, som om himlen velat låta oss pröfva all slags monarki, för att öfvertyga oss, att monarkien icke långre passar för oss-. Han inlåt sig derpå i en vidlöftig skildring af monarkierna före revolutionen 1789 och fortfor derpå: Och efter revolutionen hafva vi haft snillets monarki. Den varade i tio år. Vi hafva haft restaurationen af monarkien ade lesprit et de la galanterie chevaleresque-. Den varade i 15 år. Och slutligen den borgerliga monarkien. Den varade i 18 år, Hvad skulle vi vål vidare probera? Vår republik år dålig. Men ett barn i lindan år också blott en möjlighet. I vår första revolution begynte vi med den båsta möjliga republik. Nu begynna vi tvertom med den såmsta, och emedan den passar båttre för oss, ån den förra för den tiden, så kunna vi hoppas, att det denna gång skall blifva ett omvåndt förhållande och skrida fram till ett båttre. Af en romantiker, som Dumas, finner jag det icke så oförståndfgt sagdt. Dumas har en son och en dotter, hvilken senare eger en ovanlig konstnårs-talang. Hennes kompositioner, teckningar i den åldre tyska målare-skolans stil, hvilken Dumas förevisade med ålskvård fadersglådje, förrådde en fin uppfattning af denna riktnings egendomlighet. Dumas skrifver, som han påstår, icke blott alla sina arbeten sjelf — man försäkrade från andra håll, att han endast lånade sitt namn åt många produktioner af yngre författare — utan också med egen hand. Han skånkte mig ett fragment af sin nyaste roman; af hvilken hans sekreterare just inbar en kopia. Det är det vackraste manuskript jag någonsin sett: Handskriften år stor, jemn, tydlig och symmetrisk, nåstan utan råttelser — likasom hans tal; jag har icke hört något tydligare, mera vålljudande och elegantare af någon fransman. Det skall hafva varit hans vackra handskrift, som förskaffade den obemedlade unga mannen en sekreterare-post hos familjen Orleans.