Stilla er, min unge vån, jag vet att ni älskar Lenora och att er kärlek icke år obesvarad; har ni någon mer fråga att göra mig? Med nedslagna ögon svarade ynglingen: — ,Om jag, efter alla bevis på er tillgifvenhet, ånnu tviflar på edert bifall, så har detta en grund, som ingifver mig stora bekymmer: Jag vet icke om jag förtjenar den lycka, hvarom jag anhåller. Mitt stamtråd har icke sin rot i den grå forntiden; mina förfåders bedrifter lysa icke i vårt lands historia; i mina ådror flyter endast borgarblod. — Tror ni då Gustaf, sade herr van Vlierbeke, att jag icke visste det, innan ni kom till mig? Ert hjerta år åtminstone af högsta adel; huru skulle jag eljest kunna ålska er som mitt eget barn? — Således, utropade Gustaf med glad förhoppning, således skulle ni ej neka mig Lenoras hand, förutsatt nåmnligen, att min farbror icke har något imot detta parti. — Nej! sade adelsmannen rörd, jag nekar er henne icke; nej, med största beredvillighet och trygghet skulle jag kunua anförtro er min dotters lefnadslycka; men det gifves ett hinder, som ni icke kånner. — Ett hinder? suckade ynglingen och bleknade, ett hinder mellan Lenora och mig!