BE v oSM DE 0 — Hiiii — sådan håndelse. Åt sin gemål ville han på intet vilkor anförtro statens styrelse. be hithörande ställena i hans testamente åro affattade i samma ande, som den, hvarmed Telemach visar sin moder, Penelope till qvinnornas rum. Si par malheur Vautorit du roi ne pouvait veiller sur mon sils jusqu sa majorit6, Helene devrait empecher que son nom ne fåt prononc pour la rägence. En laissant, comme ceest son devoir et son interet, tous les soins de gouvernement å des mains viriles et habitug6es a manier lpåe, Hlene se dåvouerait tout entiere å liducation de nos enfans.Hertigens af Orltans död var en olycka för dynastien, emedan han, den mest begåfvade af alla den gamla konypgens söner, måhånda varit i stånd att gilva sakerna under sebruarirevolutionen en annan våndning. Han kände sina bröder tillräckligt för att veta, att de icke förmådde något. Nemours,-sade han till sina förtrogna, est homme de la rägle et de låtiquette; il emboite bien le pas et se tient derriere moi avec une attention scrupuleuse. Jamais il ne prendra Vinitiative. Dock ansåg han honom och Aumale för kåcka knektar. Om Joinville sade han: -IIl a la passion du danger, il fera mille imprudences brillantes et recevra une balle dans la poitrine å lassaut diune barricade— ett öde, som han väl i sebruari endast undgick genom sin frånvaro srån Paris. Om den lilla hertigen af Montpensier slutligen sade han: Depuis que les cadets ne sont plus abbes, je nimagine pas trop ce quon en pourra saire.Mot ingen af sina söner var den gamla kungen mera misstånksam ån mot thronföljaren. Bref, dem man i februari fann i Tuillerierna, bevisa, att han höll denne i strångaste beroende och öfverallt omgaf honom med spioner. Ar 1839 beklagade sig hertigen deröfver -att han hade mindre makt ån en valman, att han blott utråttade ministrarnes kommissioner, att allt voro i fara, intet lofvade varaktighet, och att man icke kunde såga, hvad som skulle hånda följande dagen-. Prinsen yttrade detta i en förtrolig krets af högre ossicerare på en resa, och redan tvenne dagar derefter voro dessa yttranden skriftligen i kungens hånder. De andra prinsarnas påfallande brist på mod och själsnärvaro i farans stund, kan endast förklaras af det slafviska beroende, hvari den gamla fursten hade hållit dem. Oaktadt hertigens af Orleans lediga och låtta umgångessått, bildade dock en viss ifrig omsorg för, att man icke åsidosatte den aktning man var skyldig honom och hans rang, ett karakteristiskt drag i hans våsen. Dumas beråttade hårom en anekdot, som tillika bevisar, huru böjd prinsen var derför, att betrakta den grund, hvarpå hans dynasti hvilade, såsom underminerad. Man jagade en gång i Fontainebleau. Jagten var icke lycklig. Prinsen vånde sig till en italiensk adelsman, till hvars familj Ludvig Philip sedan sin landsslykt stod i förbindelse, och som derför var si högt anseende vid hofvet, och frågade hoi nom: -Ah bien! Msr. de, comment chasO— ——