A— ————— — Ja, jag ålskade Lenora sedan första stunden hennes Ögon riktades på mig; men nu har denna kårleksgnista våxt till en låga, som hotar att förtära mig, om icke min önskan bifalles af er. Och min kårlek grundar sig icke endast på hennes skönhet, ehuru denna vore en tillråcklig orsak till kårlek, åfven för den känslolösaste; i min himmelska väninnas hjerta har jag upptäckt en mycket rikare skatt. Hennes själs oskuld och renhet, hennes kånslors naturliga adel — gåsvor, sör hvilka hon har Gud att tacka — hafva stegrat min kårlek till beundran och min beundran tiil dyrkan! Jag kan icke dölja det långre! Utan Lenora har lifvet intet behag för mig; den tanken, att försmåkta långt ifrån henne, år mig odråglig. Jag måste se henne, se henne dagligen och stundligen, höra hennes ståmmas förtrollande ljud, dricka salighet ur hennes blickar. — Jag känner icke ert beslut, hr van Vlierbeke, men år det icke gynnsamt för mig, då, tro mig, år mitt hjerta för evigt krossadt. Om ni sliter ifrån mig min dyra, högt ålskade Lenora, så gifver ni mig ett dödligt sår och går mitt lif förhatligt. Dessa ord hade Gustaf uttalat med rörd och eldig ståmma, deltagande fattade honom adelsmanneu vid handen och sade lugnande: