—7 ————— Af Hendrik Conscience. (Öfversättning från Holländskan.) Den sattiga adelsmannen. II. (Forts. fr. n:o 257.) — Det kan icke hafva undfallil er, att, alltsedan jag första , gången hade lyckan se Lenora, hela mitt våsen oimotståndligt kånnt sig draget till henne, som då syntes mig vara och ånnu år för mig en himlens engel. Måhånda skulle jag hafva begårt ert bifall förut, innan min kärlek vuxit till en sådan styrka; men jag fårestållde mig, att er förekommande vånskap vore bevis på, att ni genomskådat mitt hjerta ... Här tystnade den unga mannen och tycktes vänta på några uppmuntrande ord från adelsmannen; denne betraktade honom med ett lugnt leende, som dock ej klart uttalade huru han upptog Gustafs bekånnelse. Derjemnte gjorde han med handen ett tecken, som tycktes såga: Fortsar baralGustaf förlorade nåstan fattningen; dock kåmpade han modigt mot den ångest, som uppsteg hos honom, och sade passionerad;