Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1851, sida 2

klåmdt hjerta, men leende läppar, följde hvarje af hans rörelser: — Ja, båsta herre, vinet år gammalt och ganska gadt, det tillstår jag; men för att bibehålla smaken, måste man icke ståndigt hålte sig vid samma slags vin. Att döma efter första profvet, år er kållare vål försedd. Lät oss få en butelj Chåteau-Margaux; få vi tid, så sluta vi med ett glas Hochheimer; Champagne bryr jag mig icke om; för en åkta kånnare år den af intet vårde. Vid dessa köpmannens sista ord hleknade herr van Vlierbeke: han for med handen öfver pannan och Ögonen för att dölja sin förlågenbet, och anstrångde sin uppfinningsförmåga för att kunna draga sig ur klåmman. Det lyckades honom tillochmed att visa sin gåst ett lugnt leende, då denne tystnade. — Ni önskar ChåteauMargaux, sade han, jag tycker också mycket om den sorten. Och våndande sig till betjenten tillade han: — Jan, en butelj Chåteau-Margaux! I 3:dje hvalfvet till venster! . Bondpojken gapade på sin herre, liksom om denne tilltalat honom i ett vildt främmande språk, och mumlade något för s ig sjelf. Å