Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1851, sida 1

Vid sista strofen hade hr van Vlierbeke visat sig på kökströskeln; förpakterskan uppstod vördnadssullt och tycktes frukta, att han kunde vara missnöjd med något; men han vinkade till sin dotter att fortfara. Först når sången var slut, sade han till förpakterskan: — Man tycks hafva roligt hår? Nå, det gläder mig. — Jag behöfver er hjelp deruppe, båsta fru förpakterska! tföljd af henne begaf han sig till salen i öfra våningen, der bordet redan stod dukadt och våntade på råtterna. Den unga bonden hade också redan iklådt sig livrået och laggt serveten Öfver armen. Adelsmannen höll till förpakterskan och hennes son ett kort men uttrycksfullt tal, för att bevisa dem huru mycket en god uppassning vid bordet skulle bidraga till deras heder, och företog sig derpå att låta dem vål instudera sina roller. Ett hastigt utbyte af kuverterna var en hufvudsak dervid, och alla hans anvisningår framstålldes så enkelt och åndamålsenligt, att han borde kunna hoppas, att de ej skulle glömma sina roller. Nu ryckte måltidstimman allt närmare; i köket var allt i ordning och en hvar på sin post. Lenora hade Äklädt om sig och väntade med högt klappande hjerta bakom gardinen i ett nåstgrånsande rum; hennes fa