Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1851, sida 2

nes fina anletsdrag, smärta gestalt och vackra ögon med synbar vårdnad och beundran. Samma känslor förrådde pigans ansigte i ännu högre grad, under det Lenora drömmande gnolade några toner af en bekant folkvisa. Då reste sig pigan från sin stol, nårmade sig blyg sin matmoder och hviskade i hennes dra, dock så högt, att Lenora kunde höra det: — Förpaktarmor, bed fråken sjunga ett par verser af den der visan. Jag lyssnadei förrgår på henne, når hon sjöng den, och den år så vacker, så innerligt vacker, att jag enfaldiga stackare blef stående vål en fjerdedels timme i hass-lbusken, för att få gråta ut af hjertans grund. — Ja, kara fröken, inföll förpakterskan bedjande, om det inte faller er för besvårligt — det skulle göra oss godt in i själen. Ni sjunger som en nåktergal; och med samma visa plågade min mor — Gud var hennes själ nådig — vagga mig till sömns! Jag skulle så gerna vilja höra er sjunga den! — Ja, men den är lång, sade Lenora leende. — Sjung då bara ett par verser; i dag år det ju en glådjedag! (Forts.) ——————