dIIIOT0T alv ÖUd111(7 (7P ALROMIIIIILIL MdIIIIU at riktad på natursöremälen. Intet tycks således vara rimligare, ån att skolan hår som öfverallt betråder den våg, som don naturliga utvecklingen anvisar, upptager tråden, der samiljeuppfostran slåpper den, och går naturvetenskaperna till en våsendtlig lånk i sin undervisningskedja. — Huru naturlig denna fordran år, synes bland annat deraf, att den gjort sig gållande tillochmed der, hvarest man icke erkåndt den i principen. I vissa läroböcker finnes visserligen en anmärkning om planeter, kometer och andra ting, som likvål icke hafva något med religionen att skaffa, åfvensom i några lårobåcker en afdelning om naturföremål; men det behöfver vål ej anmärkas, att den kunskap man sålunda smugglar in på omvågar, icke kan ersätta en dirikt, planmåssig undervisning. Det tycks alltså ligga i sakens natur att skolan bör meddela kunskap om de vigtigaste naturföremål och om de allmånna naturlagar na. Men hårtill sordras åndamålsenligare läroböcker ån de flesta som nu finnas. Jag dfvergår nu till religionsundervisningen i folkskolorna och språkundervisningen i de högre skolorna. Låtom oss nåmnligen se till litet nårmare: Hvilka kunskaper erbjuda skolorna barnet, och hvilken utveckling fordra de af det? — Så snart barnet lårt sig någorlunda låsa innantill, gifver man det i folkskolan en lårobok att låsa utantill, hvari de religiösa förestållningarna och begreppen finnas utvecklade. Efter dess fattningsgåsvor och hela andliga ståndpunkt, är det blott i ständ att med fantasien satta de religiösa förestållningarna i deras stora allmånna omfång, och att, genom den omedelbara moraliska kånslan, mottaga intryck af godt och ondt, dygder och laster o. s. v. Men i stället att leda det häruti, införer man det i en mångd abstrakta begreppsbeståmmelser, indelningar, logiska, psykologiska och moraliska observationer. På detta gebit kånner det sig naturligtvis öfvergifvet och hjelplöst, och det återstår ingenting annat ån att alldeles mekaniskt låra sig rubb och stubb utantill. Men härmed åro såväl religiositeten, som hela själsutvecklingen lika illa betjenade. Det blifver icke någon båttre menniska i sedligt-religiöst hänseende af barnet derför, att det kan pladdra en lärobok utantill, och det blifver icke klokare, förståndigare eller skarpsinnigare derför, att man plågat det med begreppsbeståmmelser i en alder, då det icke var moget dertill. Snarare blisver det motsatsen: det blifver vandt att betrakta det religiösa såsom något yttre, likgiltigt, och dess andliga utveckling hämmas just derigenom, att man ville främja den på ett onaturligt sätt. I de lårda skolorna drisves ett dylikt barnplågeri med språken. Oaktadt naturvetenskaperna fått insteg såsom ett låroåmne i dessa skolor, har likvål språkundervisningen ånnu en stor Ödfvervigt, så att mera ån hålften af tiden anvåndes derpå. Vål år latinets låsning inskrånkt, men lefvande språken gifva sannerligen en 10a 12-årig gosse nog att göra. Flera timmar om dagen tager man hans uppmårksamhet i anspråk för språkfenomener; ord, satser och perioder skall han grammatikaliskt göra reda får, hvarje ord skall analyseras, hvarje fenomen skall hänföras till en regel, hvarje grammatikaliskt begrepp skall definieras — korteligen, man fordrar en skarpsinnighet, en sörståndsutveckling, som om man hade en skinntorr språkforskare framför sig, icke en frisk, lefnadsglad gosse, som nyfiken ser sig omkring i lifvet, och år begårlig att få veta något om naturens storartade företeelser. Om han någongång skulle besvåra låraren med en fråga om ett eller annat, så hånder det ej sållan att han ej får något annat svar, ån tillsågelsen att sköta hvad han skall. Ty så år ju icke meningen med skolan; nej, läraren har annat att göra, han måste laga så, att det anbefalda pensum blifver inlårdt till examen, han måste sörja för, att disciplarna åro vål dresserade i den grammatikaliska gymnastiken, han jagar således det stackars barnet åter uti formernas ihåliga regioner. — Det går då hår t:in an del såsom i falkekalarna: discineln kan