Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1851, sida 2

meningar vål kunna uppstå, huruvida det göres nog i denna riktning eller ej. Men att sådana kunskaper skulle vara nådvåndiga för hvarje bildad menniska, att dessa vetenskaper skulle vara i stånd att utveckla och sörädla anden, att de skulle stå på lika hög ståndpunkt med språken och öfriga urgamla låroämnen — det år satser, åt hvilka mången eljest skicklig skolkarl skakar på hufvudet. Man skall måhånda invånda, att naturvetenskaperna numera åro upptagna bland de allmånna undervisningsåämnena, och sålunda fått en plats i hela den cyklus som den allmånna bildningen omfattar. Men det år otvifvelaktigt, att detta upptagande icke år resultatet af ett klart och medvetet erkånnande af dessa vetenskapers rent humanistiska betydelse, utan år en eftergift som skolan mot sin vilja varit nödsakad att bevilja det praktiska behofvet af kunskaper i denna riktning, och den stora publikens oklara kånsla af, att den såkallade högre bildningen icke kan ignorera detta gebit. En undersökning, hvilken ginge derpå ut, att höja den instinktmåssiga kånslan till fullt medvetande, och beståmma naturvetenskapernas stållning till de åfriga bildningselementerna, skulle först framkalla en fast åfvertygelse om deras vårde och betydelse för bildningen. Dessutom år detta en fråga, som icke blott angår den högre bildningen, utan jemnvål får inflytande på det, som göres för allmogens upplysning och utveckling. De betraktelser man lågger till grund vid anordningen af en högre kurs, måste naturligtvis äfven göra sig gållande vid bestämmandet af en lägre. Är man fullkomligt öfvertygad om, att naturvetenskaperna utgöra en våsendtligt berättigad del af den rent humana bildningen, så skall man också icke kunna undandraga allmogen någon utveckling i denna riktning. Öfverhufvud kan man hoppas att hela skolvåsendets förläggande under en gemensam öfverstyrelse skulle motarbeta och slutligen utrota den ännu temmeligen gångse ytliga åsigten, enligt hvilken man, för skillnadens skull aldeles lemnat enheten ur sigte, såvål i asseende på solkskolornas förhällande till högre skolorna, som i asseende på dessas förhällande inbördes. Ju mera man vånjer sig att betrakta dem alla som en sammanhångande grupp af beslägtade institutioner, ju mera man sträsfvar efter att förstå det skiljaktiga genom det likartade, desto tydligare skall det blifva, att de i sjelfva verket arbeta för ett och samma mål, att de våsendtligen hafva samma uppgift, men att denna framtråder i olika former, allt efter de olika förhållanden och vilkor, hvari menniskorna lefva, och efter de olika förmögenheter och talanger, hvarmed de af naturen äro utrustade. Når då det gemensamma åndamålet med all uppfostran och undervisning står klart i sina stora, allmånna grunddrag, och sasthålles som utgångspunkt får betraktelserna vid hela mångden af frågor, som fårekomma, når talet år om undervisningens konkreta innehåll på de olika stadierna, skall dock alltid en viss enformighet och regelbundenhet göra sig gållande i skolans hela struktur; de våsendtliga riktningarna i undervisningen, hvilka hafva sin grund i sakens natur, skola öfverallt vara representerade. Såvida således naturvetenskaperna hafva betydelse såsom en hufvuddel af hela bildningsapparaten, såvida de utgöra en egendomlig, sjelsståndig sfer af undervisningens cyklus, måste de också trånga ånda ned till den lågsta graden af bildningsanstalter, om de åfven der naturligtvis skola framtråda i ett ganska elementariskt skick. I följd af det anförda, skulle det fordras ett helt pedagogiskt system för att tillsyllestgörande utveckla naturvetenskapernas betydelse för undervisningen. Då det imellertidå ena sidan i allmånhet finnes ganska litet utvecklad pedagogisk insigt, och dessa vetenskaper å andra sidan oftast blifvit betraktade uteslutande från den praktiska sidan, mindre från den ideella, humana, — så hoppas jag, att några korta antydningar skola mottagas med öfverseende och vålvilja. (Forts.)