Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1851, sida 1

dagsrummet, der hunden oroligt trippade omkring och murrande kröp under soffan för att undkomma förföljelse. Men mamma runkade blott så smått på hufvudet och log — det var ju hennes rare Christian. I trådgården såg det åfven rasande ut; fotspår syntes både kors och tvårs imellan plantorna, och de nyligen planterade ligustrumstånglarna, som skulle betåcka hålet i häcken voro alla afbrutna. Gamle S— pustade ut en stor mun full tobaksrök, tog rifvan, utplånade spåren och petade på ligustrumstelningarna; men dagen derpå såg det lika rasande ut och han skakade på hufvudet och mumlade: hm, hm, den pojken kunde ju gerna gå den råtta vågen, når han skall ner till sarbror. Det var qvällen före dagen då Christian skulle resa bort. I skymningen kom peters linkande vid sin kryckkäpp, kastade hatten på en stol och slog sig ner i soffan. Hvar år Thea? frågade han barskt. aäl köket, svarade gumman 8—, som sysslade med qvållsvardsbordet. Och Christian ? fortfor Peters. Christian gick ner i trådgåln för att se på skonarn, granne, svarade S-—; Lars Jebs var nyss hår uppe ock tog honom med sig dit ner. De båda gamla gossarna konverserade en stund med sina pipor; slutligen utbrast kaptenen: Har inte Christian talt något se si der om Thea ? Hm, hm, han gör stort inte annat, når han inte gör spektokel. ÅHvad säger han får slag då? Han säger, som alla andra, att hon år den vackraste flicka i stan. Vackra mej hit och vackra mej dit! — han behöfver inte rånna stan omkring för att leta efter vackra ungar. Jag menar, granne, om han inte talat si så