Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1851, sida 1

triger i alla riktningar åter upplåtit sig. Man får nåmnligen icke tro att det får gå som det bör gå: huru skulle då ordningen i samhållet kunna uppehållas; huru skulie då utmårktheten, ja blott skickligheten kunna stållas i bakgrunden, under det att osörskämdheten och odugligheten stålla sig eller stållas fråmst på scenen; huru skulle eljest talangerna kunna bringas till deras vanliga inhemska mål — svålt och trasor? Af pressen, hufvudstadens nåmnligen, har man att hoppas — intet. Når en ny tidning annonserar sig, så annonseras hos utgifvaren deraf så många besök af personer, hvilka lågrat sig omkring de egyptiska kåttgrytorna, att den stackars utgifvaren blir alldeles konsunderad. Derester insnårjes han i courtoisiens och bjudningarnes förföriska nåt, — och han år till hånder och fötter bunden, synnerligast om han har familj, hvars ledamöter icke sörsumma att understödja den artiga och lojala konvenansens pretentioner. Hvad år publiciteten i en sådans hand? Man har i detta fall nyligen sett ett löjligt exempel, då hr Hedlund på minst trenne spalter i Aftonbladet låt förleda sig att rentvå fru Carln för Bergstedts beskyllning i den bekanta uppsatsen om -Sveriges usla Litteratur. Skola sådane herrar föra ordet i pressen, skall denna naturligtvis blifva allt uslare och uslare, alltmera bunden, alltmera köpt. Har man hittills haft skål till missbelåtenhet med Aftonbladet, så år det dock nu såmre ån någonsin. Får se om Bergstedt kan rådda det undan hånet och föraktet? Vi vilja tro och hoppas det. Emellertid, för att återkomma till utgångspunkten, så utlofva vi att så snart de många intrigerna, hvilka redan åro anlagda imot det nationella, det lifvande i vår bildning, hunnit vidare utveckla sig, bjert påpeka snarorna derutinnan.