Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1851, sida 2

deskom och vitsordade angifvelsens riktighet, samt upplyste, att åkomman år af så svår beskaffenhet, att han för dess botande hela tiden legat på Sahlgrenska sjukhuset, der ban ännu någon tid måste qvardröja. Målet uppsköts derefter till den 13 nåsta November för svarandens instållande. En handlande C. J. Jacobsson, född på Arnås i Qville socken 1822, har genom rådhus-råttens hårstådes utslag den 1 Febr. 1851, blifvit dömd till urtjufva ed, hvilken ed Jakobsson fullgjort. Jakobsson år nu i poliskammaren tilltalad för olosl. brånvinsmioutering; önskligt vore att hans frikånnande från detta åtal ej blefve beroende på edgång. Stockholm den 13 Oktober. Polisförhör hölls i dag angående en faders misshandling af sitt 13-åriga barn. I går middag anmäldes för öfverkonstapeln Hellström, att sonen till koarrendatorn Jansson, boende uti huset n:o 39 vid Gamla Kungsholmsbrogatan, på morgonen aflidit efter att först hafva blifvit slagen af fadren och derefter sparkad i hufvudet af Janssons häst. Då Hellström infann sig hos Jansson, hade denne redan köpt kista åt liket hvari detsamma, iklädt en gottlandströja och trasig skjorta redan var ilagdt. Ett knapphändigt förhör hölls derefter af poliskommissarien Tinggren, då Jansson och dess hustru uppgåfvo att gossen kl. 9 på Lördagsaftonen blifvit sparkad af hästen och i följd af den i hufvudet erhållna skadan aflidit kl. 7 på Söndagsmorgonen. Vid polistörhöret i dag förklarade Jansson att han icke agat gossen, ty då han sednast slagit honom hade han , svurit vid Gud att icke mer slå honom, helst Janne ku vore starkare än han. Vittnen hördes nu hvilka deremot intygade: Hattfabrikören Almgren: att han, som uppehållit sig hos värdinnan för huset, enkan Jonsson, kl. mellan 8 och 9 på Lördagsaftonen hört nödrop af gossen som skrikit ,pappa slå mig icke., Hr Almgren hade sedan nedgått till stallbyggnaden då han sett att Jonsson under yttrande: ,kan du ej gå, skall jag lära dig gå, från stallet släpat in gossen i rummen. Hr A. hade då observerat att gossen varit svårt skadad i hufvudet, hvarföre han uppmanat föräldrarne att skicka bud på fältskär, men de hade icke, förr än hr A. med allvar tillhållit dem, dertill funnit sig benägne. Sedan fältskär anländt hade hr A. aflägsnat sig. Ordin. slottsknekten Meffert berättade med rörelse förloppet; han hade hört jemmerrop genom sitt åt stallgårdsbyggnaden ledande fönster. Sedan han öppnat detsamma hade han hört att hustru Jansson till mannen yttrat: ,Ska du döda barnet under hästen, kan du ej tukta honom på annat sätt. Då gossen blifvit af fadren släpad öfver gården från stallet till rummen, hade gossen yttrat: Jag orkar ej gå, hvarpå den omensklige fadren invände: Jag skall lära dig gå, din slyngel. På tillfrågan förklarade M. att Jansson ofta med käpp slagit gossen, och alltid tilltalat sina barn med svordomar. Mefferts systerdotter Carolina Charlotta hade äfven hört gossen från stallskullen ropa: ,Söta pappa, slå mig ej, äfvensom hon hört modren uppmana fadren att icke slå gossen. För öfrigt lika med hvad M. berättat. Fru Jonsson (egarinnan till egendomen), äfvensom hennes dotter, m:ll Jonsson, hade äfven hört nödrop och Sett Jansson släpa gossen, under yttrande: ,jag skall lära dig gå, din slyngel!, M:ll J. hade hört gossens moder yttra till mannen: slå icke ibjel gossen! Badareeleven Pettersson hade på kallelse infunnit sig uti Janssons bostad, då gossen suttit med hufvudet lutadt mot spisolmuren. Gossen hade blifvit förbunden, men föräldrarne visat ganska stor likgiltighet. Då gossen förbands hade han ännu sans, och beråttade i fadrens nårvaro endast att håsten slagit honom, men gossens ansigte hade af svullnad varit alldeles vanstålldt. Flera vittnen, som åro boende i huset, intygade derefter, att de hört gossens jemmerrop samt att slag ututdelats. Hustru Jansson, på det allvarsammaste uppmanad att tala sanning, förklarade: -att hon talt sanning, ty annars hade hon det på sitt samvete uppå gossens döda mull.s Tvenne qvinspersoner, Abrahamsson och Johansson, hade ingenting annat att upplysa, ån att gossen varit mycket olydig, så att sadren nödgats hårdt aga honom. Kommissarien Tingren sökte förklara den omensklige fadrens förfarande, och påstod att det vål vore troligt att gossen fått stryk på höskullen, men att hästen sparkat honom, derom vore hr kommissarien fullt Ofvertygad. Derimot år all anledning förmoda att gossnn, för att undgå ytterligare misshandling, under försök att komma undan, nedfallit genom en lucka ofvanför stallkrubban, hvarefter håsten skadat honom. Kommissarien yttrade sig icke om det besynnerliga förhållandet att Jansson icke anmält dödsfallet för polisen, men vål på sjelfva böndagsmorgonen dragit försorg om inköp af kista. Att en i stallet stående högaffel befunnits blodbestånkt nåmndes icke heller, ån mindre att högasseln blifvit tagen i förvar. För likets obduktion, åfvensom ytterligare upplysningars vinnande, uppsköts målet. — Det har långe varit tvist om 1846 års nåringsförordning skulle gålla åfven för åkare i Stockholm, eller om ingen skulle få betjena hufvudstadens invånare med körslor, utan att, som det i skrånas tid kallades, förena sig med embetet. Något prejudikat lårer ånnu saknas och derföre torde utgången af ett mål mellan åkaren Olsson, som af handelskollegium fått tillstånd att utöfva åkareyrket, och åkarena Berglund, Lexell samt Tårning blifva af intresse. Målet har i dag förevarit vid rådstufvuråttens 5:te afdelning. Sedan Olsson erhållit handelskollegii ofvannämnde tillstånd, instållde han sig vid åkarestationen för att verkställa körslor, men svaranderne, med Berglund i spetsen, lassade af hans åkdon, spånde håsten ifrån och förde bort kårran; derjemnte utdelade de åtskilliga oavådensord åt Olsson. Upptrådet förnvades fyra