af en Arab, som skulle taga hand om min häst, en som bar mina vapen och en tredje ledande en get, som säkerligen icke anade den vistiga roll hon spelade. Så snart jag stigit af håsten vid skogsbrynet, styrde jag kosan till en öppen plats i skogen, der jag uppsökte en buske, för att vid den fastbinda geten, och några örter att sitta På. Araberna nedhukade sig under tråden ungefår 100 steg derifrån. . Jag hade varit der omkring en qvarts timme, hvarunder geten skrikit af alla sina krafter, då en hop rapphönsungar flögo upp tätt bakom mig, upphåfvande sina vanliga rop då de öfverraskas. Jag såg mig omkring åt alla håll, men blef ingenting varse. Emellertid hade geten tystnat, och fåste nu sina blickar oupphörligt på mig. Hon gjorde ett fåfångt försök att slita sig lös, derpå började hon att darra i alla lemmar. Vid dessa tecken till råddsla, vånde jag mig åter om och varseblef på omkring 15 stegs afstånd lejonet nedbukadt vid en enbuske, mellan hvars grenar det fixerade oss med fula grimaser. I min belägenhet var mig det omöjligt att gifva eld uten att helt och hållet vånda mig om och hålla stånd. Jag försökte atf lågga geväret till axeln, Men förgåfves; då vände jag mig helt varsamt, utan att resa mig upp. . Då jag fattat en god position reste sig lejonet, Visade mig alla sina tånder och skakade sitt hufvud 16 en uppsyn som tycktes såga: Hvad fan gör du r Jag tvekade icke ett ögonblick, utan sköt in i djurets gap. Lejonet föll genast, liksom tråffadt af åskan. Araberna skyndade fram vid skottet och emedan jag såg att de voro otåliga att få handskas med lejonet, sköt jag ånuu ett skott emellan båda Ögonen, för att vara fullkomligt säker på dess dåd. Första kulan hade följt ryggraden utefter hela dess långd genom mårgen och gått ut nåra svansen. Detta lejon, som var svart och ett af de åldsta jag någonsin dodat, fylde kittlarna för alla fyra kompanierna som befunno sig i Klenkkla. — — De stackars missiondrerna. Utdrag ur fru Ida Pfeiffers Frauensahrt um die Welt. .... på eftermiddagen red jag i sällskap med herrar missionårer till deras sommarnöje, Som ligger 6 mil från staden (Oromia i Persien) i en behaglig nejd. Huset år mycket stort och rikligen försedt med alla möjliga beqvåmligheter, så att man snarare skulle trott sig vara hos en rik Engelsk godsågare, ån hos Christi apostlars ödmjuke efterföljare. Flere bland missionärerna åro gifta, så att jag straxt vid mitt intråde fick syn på en hel mängd större och mindre barn. Jag vill vid detta tillsälle göra några anmärkningar med afseende på missionårerna, hvilkas lif och verksamhet jag under min resa haft tillråckliga anledningar att iakttaga. Jag sammantråffade ofta med missionårer både i Persien, China och Indien; men de lefde helt annorlunda ån jag hade tänkt mig. Enligt mina naiva förestållningar skulle de icke hafva något annat intresse, ån att omvånda hedningarna och utbreda Christi rike, åsidosåtta sin egen beqvåmlighet och oaflåtligt vandra omkring från det ena stållet till det andra, som det så rörande sramställes i de böcker missionssållskaperna låta författa och sprida. Ack! i verklig heten går det helt annorlunda till. Missionårerna lefva som den rike mannen i biblen och hafva sköna boningar, inredde och möblerade med all den lyx, som en förfinad kultur erbjuder. De tillbringa största delen af dagen på Österlåndskt sått i sina mjuka och vållustiga divaner; fruarna presidera vid thebordet, och barnen fullproppas med tårtor och bakelser. Sålunda föra de ett beqvåmt och sorgfritt lif och utföra sitt kall i allsköns maklighet, då de rikligen förses med penningar af de Europeiska missionssållskaperna. På de stållen, der flera missionårer bo, hållas sammankomster 3 å 4 gånger i veckan. Dessa församlingar kallas heliga och skulle hafva till föremål att afbandla religionens lårdomar; men i sjelfva verket åro de ingenting annat ån offentliga sållskaper, som gifva hustrurna och döttrarna tillfålle att visa sig i all sin prakt. Jag tror icke att herrar missionårer på detta sått skola vinna de hedniska folkens aktning eller bidraga till kristendomens utbredande. Deras fråmmande drågt och öfverdädiga lefnadssått skrämma bort de fattiga från deras hus och ingifva dem snarare fruktan och misstroende, ån kårlek och förtroende. Missionårerna påstå visserligen att de måste omgifva sig med en viss nimbus, för att förvårfva sig respekt af dessa nationer, som åro slafvar af det yttre skenet; men jag tror för min del, att man ösverallt skall draga menniskor till sig genom dygder och en ostrafflig vandel, icke genom ståt och prakt.v Håftig strid mot banditer. En häftig strid egde rum på Corsika den 13 sistlidne September och följande dagar, mellan det rörliga gendarmeriet och trenne fruktansvärda banditer. Striden försiggick emellan bergen