Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1851, sida 1

dagen i trädgåln. och ni år också litet trött; men unga ben hårda bättre ån gamla.s Vi togo plats i soffan och min vårdinna i den rymliga länsstolen, som hennes lilla, runda figur helt ech hållet fyllde. Samtalet var snart i full gång: åmne tröt icke, — nog måtte jag känna åtminstone någon af dem, som de förut haft inqvarterade hos sig — de hade nu haft inqvartering ett helt år — det var en lång lista att gå igenom; men kriget var naturligtvis hufvudåmnet, och en 70-årings tankar glida lått hån Öfver ett halft sekel. Krigen 1801 och 1807 måste sram på tapeten, och med ungdomlig lislighet skildra1t den gamle, hvad han under dessa tider upplesvat. Men jag sitter hår och pratar och glömmer rent af bort att ni icke fått någon middag. Mari, Mari, ropade den gamla frun, och Mari visade sig med en rykande biffstek. Åt nu, och bry er ej om oss. Min man åter aldrig varm aftonmältid. Når ni ÅF mält så låt Sören bemta er pipa — och till den en kopp the — eller hur? Mari skickades bort med en halfhög påminnelse att ej glömma Sören. Kånner jag fyren rått, så höstar han nog sjelf de båsta frukterna, af de lårdomar jag inpräglat hos honom: att alltid hålla fint i med husets pigor, till fördel för Sin herre. Innan aftonen långt framskridit var jag som barn i huset hos det gamla, trefliga, aktningsvårda paret. (Fortsåttn.)