Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1851, sida 2

jag kommit till ett lugnare begrundande af detta ämne; ty, som du vet, tänkte jag förr i verlden på iagenting mindre ån att predika en revo ution mot tyrannerna; men nu tror jag, att man med mildhet och ihårdighet kommer långre ån med våld och håftighet, och hoppas sålunda på framgången af vår råttvisa sak, ihågkommande det gamla ordspråket: ache va piano, va sano. Du begår en beskrifning på mitt hem; härpå svarar jag helst: kom och se. Så mycket vill jag dock såga — för att locka hit dig — att naturen yarit frikostig mot denna nejd, då hon skånkt den höga, skrofliga berg, djupa, grönskande dalar, brusande, hästiga, silfverglittrande vattenfall, bäckar, som sorlande sramsmyga genom mörka, allvarliga tallskogar eller dansa genom glada, leende löfhagar. Boningsbuset ligger i en dal med trenne sidor åt trådgården, som ej år obetydlig, och den fjerde åt en stor, vacker gård, beskuggad af lindar, och med en blomsterkulle i midten; ifrån grindarne stråcker sig en all af ofvannåmnde tråd åt landsvågen, hvilken går ösver våra egor. Caprifolium och murgrön slingra sig på låtta gallerverk upp mot den hvitmålade byggnaden och ger den ett täckt, landtligt utseende; på ömse sidor om förstuguqvisten har jag ett parjståtliga mullbärsträd i lådor. Från salsfönstren ser jag Wettern utbreda sina blåa böljor; nedanom en grönskande ång, som begränsar trådgården. Rummen äro ljusa och trefliga, isynnerhet har jag ett litet tåckt kabinett, som Ernst sjelf möblerat åt mig och försett med all möjlig komfort. Bland våra grannar vårderar jag sårdeles vårt prestfolk, kyrkoherden Wallers, som år utmårkt ålskvårdt, ett mönster för sin församling. Ehuru ej i ungdomens blomma, älska de ännu hvarandra lika ömt och innerligt, som i de första dagarne af deras åktenskap. I