Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1851, sida 2

————— — ———————— — nu de bästa vänner i verlden; hon förvänar sig blott att jag ej bår mig mera tafatt åt och att låsning och musik ej äro oöfvervinnerliga hinder för skotandet af ett hushåll. Ej många dagar fick jag glådja mig åt min Ernsts sällskap; han reste i går, ty hans tjenst nödgade honom dertill; men jag sörjer ej deröfver, emedan jag nu år såker på hans kårlek och dessutom få vi skriftligen meddela hvaran våra tankar. Se der den senare tidens tilldragelser, min dyra Aurore; åter ler solen i mitt bjerta, åter glåder jag mig åt lifvet, ty den lycka jag njuter år större, ån någon jag fordom kånt. Så vänder den allgode försynen vår sorg i glådje, och det, som den ena stunden bringar oss i förtviflan, blir i hans hand medel till vår sållhet. Min enda fruktan år, att ej förtjena så mycken lycka, men jag skall arbeta, jag skall vaka Öfver mig sjelf, på det jag må blifva vårdig namnet af Ernsts maka. Se der, min enda ärelystnad nu får tiden. Ah, jag märker att jag förgåtit någonting! Jag får derföre sluta med det, hvarmed jag borde hafva pörJat, nemnligen min varma, innerliga nyärsönskan till dig — dock år den ej mindre uppriktig, för det den fått orått plats. Lef nu vål min egen vån, tånk ofta på Din lyckliga Constance.