Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1851, sida 2

kommer till mig J alle, som arbeten och åren betungade, jag vill vederqvicka Eder att J skolen finna ro til kdra själar. Afven till mitt hjerta spred sig frid; det tycktes mig, som om ett nytt årsskifte nu skulle uppgå för mig. Ernst såg på mig — våra blickar möttes, vi låste mera i dem, ån alla jordens språk kunde uttrycka; få voro de ord, som vexlades oss imellan, ty, då hjertat år fullt, åro orden för.kalla, fattiga, betydelselösa för dess rika, varma kånslor. Vi kommo till kyrkan; orgeln brusade genom tempelhvalfvet och på tonernas vingar svåfvade min själ hån till Allfadrens thron och böjde sig för den under stilla, förtröstanssull hön — det var en helig, en oförgåtlig stund. Prosten sjelf predikade högmessan; allvarliga, kraftfulla ljödo den åldriges ord, men i dem lågo åfven så mycken bjertlighet och kårlek att, om ånnu någon is fanns qvar i mitt bjerta, smålte den fullkomligt dervid; jag bad med tillförsigt, jag eret. men dessa tårar voro ej bittra — de voro ljufva och vederqvickande som morgondaggen. Nu vill du kanske hafva beskrifning på vår hemresa; den kan jag ej gifva dig; nog af — vid hemkomsten bådo vi om de gamlas vålsignelse, hvilken de med rörelse gåfvo oss, och vid bordet drack man Ernsts och Constances skål. Prostinnan hade ej varit så lått att örvertala till lemnande af sitt samtycke; dock kunde hon ej motstå sin älsklings böner. Der ser man nu, huru mycket man bör såtta tro till menniskors uttydningar af sin nåstas planer; du mins kanske, att Hjelmeronas påstodo detta parti vara på förhand uppgjort. Jeg har försonat mig med den goda gumman, derigenom att jag bedt under hennes handledning få bilda mig till en duglig husfru; detta smickrade henne och vi åro ÖVR