stämma mamma litet mildare, i synnerhet som hon på senare tider bedömt flickan något gynnsammare. Ack ja, inföll Ernst, hon skall ej motsätta sig sin Ernsts lyckal!s Nu kunde jag ej dröja längre; hvarje stund kunde prostinnan komma och röja min närvaro; jag samlade alla mina krafter och lyckades smyga mig ut, lika obemårkt som jag inkommit; jag skyndade upp på mitt rum, föll på knå och en flod af tårar låttade den beklåmning jag erfor. Den vålvilliga gumman kom upp och bjöd mig släderthe och Tilly-droppar, men jag undanbad mig helt vackert alltsammans, sågande att jag blott behöfde hvila för att åter blifva frisk. Trött både till själ och kropp af så många olika sinnesrörelser, insomnade jag snart och vaknade följande dag stårkt och låttare till sinnes ån jag på långe varit. Då jag annandagen nedkom till middagen, voro alla så goda och vänliga imot mig, och i Ernsts uppförande återfann jag den fordna hjertligheten, som gjorde mig så godt. På eftermiddagen sjöng och låste han för mig, berättade anekdoter och sökte på allt möjligt sått roa mig. Så förgingo några dagar, under hvilka jag fullkomligt återvano min helsa. Nyårsdagen skulle vi fara i ottesången. Ernst körde för mig i sin nya slåde och stoppade så omsorgsfullt fållen omkring mig. Det var en herrlig morgon, en verklig sabbatsmorgon, full af frid och stillhet. Månen qvarstod ännu på bimlahvalfvet, uppvaktad af milliarder tindrande stjernor, den nyfallna snön låg blåndhvit och ren på marken och nedtyngde de gröna grenarna, hvilka skyddande utsträckte sig öfver vägen. Tystnadens ande herrskade öfver nejden; intet ljud hördes, blott bjellrornas pingel oah håstens muntra gnäggande. Då ljuder plötsligt kyrkklockans metalliska stämma genom tystnaden; det föreföll mig som dessa toner bildade sig till ord, och orden sade: