Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1851, sida 1

som varmt deltar i vår glädje, vår smärta, att veta sig vara ömt, innerligt ålskad för sin egen skull och ej för några biafsigter! Men, denna lycka blir aldrig min: ensam, öfvergifven står jag i verlden, ensam har jag lefvat, ensam skall jag då! Intet åga skall fålla en tår på min graf, intet hjerta kårleksrikt deltaga i mina öden! Dock, hvarför klagar jag! Med blygsel, med smärta, måste jag bekänna: jag har ej förijenal annorlunda. Förlåt min klagan, Aurore, men du år ju ged och deltagande, du skall kanske be för mig! Men jag vill ej uttrötta dig längre med uttryck af min sorg, utan i stållet ge dig ett litet sammandrag af de förflutna veckornas håndelser. De första trenne veckorna, efter min återkomst till prestgården, gingo gladt och angenåmt. Ernst och jag voro mycket tillsammans; vi gjorde promenader till håst och fots, besökte de arma och lidande i nödens boningar, sökte efter vår förmåga hjelpa dem, utbytte tankar och kånslor, och med glådje såg jag att våra åsigter Öfverensståmde i mänga fall; jag låt honom blicka djupare in i mitt hjerta, ån någon förut gjort och fruktade ej att ådraga mig hans åtlöje, eller missbruk af min Öppenhet, ty hela hans väsen ingaf mig förtroende. Han var ej artigare mot mig ån mot hvarje annan, men i hans uppförande låg något så bjertligt, så vånligt, att det gjorde mig godt i själen; i de blickar han stundom fåstade på mig, trod de jag mig kunna låsa tillgifvenhet, och jag gladde mig åt tanken alt ega hans vänskap. En kånsla at outsåglig frid, af stilla lycksalighet uppfyllde min sjål, och jag kånde mig så såll, så nöjd med hela verlden men, ack, min glådje skulle ej blifva långvarig! (Fortsåttn.)