Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1851, sida 1

Något, som eger sin tillämpning äfven hos oss. En korrespondent skrifver från Christiania till Drammens Tidende följande, angående storthingets upplåsning och kungens dervid upplåsta tal. Christianiaposten finner detta tal särglöstmen den humoristiska korrespondenten visar att det dock eger en hel hop fårgblandningar, blott man har öga att uppfatta dem. Nu år då ändtligen Storthinget upplöst. Döden försonar allt, det år således onekligen vemodigt att tånka tillbaka derpå, en tanke som konungens upplösningstal också måste sramkalla. -bDet år ändå bra obehagligt, att man icke skall kunna njuta något rent, vålgörande intryck hår i verlden. Upplösningen var högtidlig och måste väcka en allvarlig stämning. Statens stora mån skredo i sina respektiva uniformer igenom storthingssalen; den åldriga ståthållaren upplåste med darrande ståmma det kungliga talet til de edle Herrer og norske Mend, och storthingets medlemmar, hvilka så ofta kåmpat imot hvarandra, råckte hvarandra vid afskedet en sörsonlig hand. Det var gripande, — men så föll blicken på de olyckliga hårolderna, hvilka stodo utspökade som medeltidens hofnarrar i Shakespeares tragedier. Det år bra besynnerligt att storthinget alltid skall utoch inblåsas af slika hårrolder; det kan visserligen vara förlåtligt, att sådana menniskor omgifva konungen och hofvet; det ligger ju någonting historiskt deruti: dessutom passar ju den ena figuranten till den andra; men att storthinget vid dess upplösning skall vara omgifvet af sådana — det år besynnerligt; man kan ju icke imponera på massan, hvilken, som bekant år, endast gapar och glor på det ovanliga, utan att låta imponera på sig. Men — kanske dylika figurer åro en imitation af de romerska satyrerna, hvilka med sina klöfvar, bockhufvuden och horn gjorde löjliga grimaser bakom buskarna, når herden och herdinnan i naturens stillhet tänkte på kärleken och lifvets vemodsfulla sidor. Med ett ord! — kanske åro de den förkroppsligade ironien, som alltid och allestådes tränger sig fram bakom lifvets djupaste allvar. -Kungens tal var vackert, men som alla sådana officiella dokumenter något ohjelpligt i afseende på språket. Kungen öppnade storthinget med tal om jernbanan och slutade det med tal om samma åmne. Detta var industrieltkommercielt och vittnar att vår kung år en borgarkung, samt att handel och industri syssselsåtta honom mycket. Vår kung år en god och foglig kung, men jag tror, att man icke nog insett och erkånt detta. Han vill alla vål. Det var svåra folklikt och frisinnadt af honom, att han icke slog sig ihop med urbetarerörelserna. AAOA A —