Utdrag af ett Föredrag, hållet af en Nordens Reformatrice. Till slut har jag några ord att lågga Eder på hjertat mine Herrar! — Jag såger mine Herrar, emedan jag denna gång finner att mitt auditiorium endast utgöres af Herrar, en följd af att Damerna hår ånnu ej så mycket emanciperat sig, att de i flera Herrars pråsense kunna vara ogenerade. Hvad jag har att såga Eder, vill jag i få ord uttrycka. Må det tillåtas mig att först fråga: Hafven Ni uppfattat hvad jag menar med en rått emanciperad qvinna? Jag förmodar det. Nå vål: skulle Ni icke föredraga en sannt bildad, från låga fördomar frigjord och tånkande qvinna, framför en moddocka, en tankeoch viljelös varelse, en i tvångströja klådd fåne, hvilken liksom ugglan skyr dagsljuset, och hvars vetskap inskrånker sig till konsten att förstålla sig? Jo, om Ni sjelfva vilja befatta Eder med att tånka, så vågar jag påstå: att Ni skulle föredraga den förra framför den sednare. Vålan, då, mina Herrar! ifall Ni delar min tanke hårom, så förhjelpen då den svaga qvinnan att blifva sådan hon bör vara! Ni kallar ju qvinnan svag — — — Gif henne då del af den kraft hvaraf Ni skryten, och af hvilken Ni, (förlåt jag såger Eder det!) gören allt för mycket missbruk. Ack Ni starke hjeltar, åren ofta svagare ån den svaga qvinnan! Innan Ni försöken att förhjelpa qvinnan sådan hon bår vara, så emanciperen Eder sörst sjelfva; Ni behöfva det sannerligen. Får att kunna emancipera sig från allt lågt, i tanke och handling, fordras en god och stark föresats. Så pass makt hoppas jag finnes hos Eder, Ni starkhetens representanter; att Ni kunnen om Ni viljen, ägå en oåd.n före sats. Ni måste föresätta Eder ett ådelt uppsörande mot qvinnan, om Ni betånker att qvinnans öde ingår så mycket uti Edert eget. Varen dersöre högsinnade, och förliten Eder på att den svaga qvinnan blifver högsinnad. Visen Eder starkhet och bruken den endast vid förrättandet af ådla, heliga vårs, dem hvarje menniska år född att utöfva. Det första och största verk, hvar och en år förelagd att verka, år att omskapa, rena sig sjelf från allt om såtter menniskan i jemnbredd med dju