Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1851, sida 2

Det år mycket upplysande och tillfredsställande. Man får veta, att ursprunget till denna nya kråmpa, som kommit att föröka vårt slägtes sjukdomsregister, år att söka i så kallade -mjöldrygor-, som åro svampaktiga våxter på sådeskornen, eller något ditåt. De inverka mycket menligt på helsan sicke allenast hos menniskor, utan åfven hos djur, hvarföre allmogen åtvarnas från att gifva detta åmne till föda åt husdjurene, o. s. v. Så kloka äro vi då nu. Men huru skola de elaka söljderna af dessa -mjöldrygore, sörekommas? Det år angelågnast att få veta. Hr Svanberg har onekligen funnit det båsta preservativet, och Friskytten vill, i hvad på honom ankommer, gerna bidraga till spridande af den förträssliga anvisningen, endast med bifogande af en enda liten historia. Det enda användbara sått — såger hr S. — att, så vidt som möjligt, befria sig ifrån mjöldrygans skadliga verkningar, år att för hand utplocka och bortrensa alla de möjldrygor, hvilka uti en sådesart förefinnas, samt först derefter använda såden till måld och söda. Sker detta med omsorg. så bör man kunna hoppas, att de giftiga verkningarna icke skola gifva sig tillkånnas. Ja visst bår man kunna hoppas det! Det uppgifoa medlet år ofelbart och erinrar lifligt om det sörträslliga pulvret, som var absolut dödande för loppor och utbjöds till salu af någon hr Leja bland chemister. Behandlingssåttet uppgafs som följer: -Man tager das blut-törstiga Thierchen ganz nett zwischen den Daumen und das Peksinger, kitzelt es mit den Nåägeln unter den Magen und når das Thierchen dann gapar med sin mun — so — passt auf — augenblicklich — ein, zvei, drei — håller man das Pulver drin — und die Bestie stirbt.(Frisk.)