Skola bränvinspatronerna så fortfara att rycka brödet från de fattige? Ur Werml. Korrespondenten,) Då nästan alla underråttelser om skörden i landsorterna deruti öfverensståmma: att vi gå till mötes ett svårt år, år det pressens oeftergifliga skyldighet, att i det trålande folkets namn uttala ett gif akt till dem, som åro tillsatta att vaka deröfver, att icke fattigdom och nåd i sin tillvåxt påskyndas genom sådana nåringsföretag, hvilka hafva landets moraliska och fysiska ruin i slåptåg åt sin spekulationsifver. Då det nu år tillråckligt kåndt att spanmålspriserna redan betydligt stigit och sannolikt ånnu komma att stiga; dertill att potåterna gifva liten skård och på flera stållen befinnas sjuka, så tro vi, att tiden år inne att såtta en gråns för det yrke, hvilket fråmst af alla dåliga och sårdeles under konjunktursförhållanden som de nårvarande, ej kan bedrifvas -— utan att rycka brådet från den fattige arbetarens mun. Vi mena brånvinsbrånningen. Att helt och hållet förbjuda brånvinstillverkningen, står ej i styrelsens makt, vi veta det alltför vål; men om t. ex. rikets landshöfdingar inginge till konungen med anhållan att inskrånka tiden får giftkokningen, så mycket det sig göra låt, så åro vi fullt förvissade om att en sådan bön skulle göra sig gållande. Det vore åtminstone ett sått hvårigenom styrelsen kunde tydligt visa den arbetande klassen att den behjertar dess bekymmersamma belågenhet, och att den med solket delar opinionen om en rörelse, som aldrig af en verkligt god patriot kan drifvas.