Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1851, sida 1

na vilda natur; hur vattnet bröt sig imot de doldklipporna, så att det såg ut som om hvita vattenfoglar för ett Ögonblick hade dykt upp ur vattnet, för at! sedan lika hastigt försvinna bland de grönaktiga vå gorna. Jag kan ej redogöra för de kånslor, som ge. nomkorssade mig, vid anblicken af denna storartade natur, der ursprungstystnaden endast stördes af böljornas sorlande buller imot klipporna och fiskmåsarnes gålla skri; huru lumpet. huru småaktigt föreföll mig vårt jordiska åflande och stråfvande vid sidan a! den naturliga naturen, som hår varit nog lycklig att ej vidröras af konstens ofta förstörande hand. Kånslor, tankar, bilder, som legat slumrande i mitt bjerta, hvilka endast för någon gång uppvakna ur den dvala, hvari konst, uppfostran, tvång försånkt dem, våcktes hos mig med mera styrka ån någonsin, och talade för mitt sinne ett nytt, ett ovanligt språk. Jag var nog lycklig att få tillbringa dessa stunder allena på dåck, ty de öfriga passagerarne, får hvilka fården öfver Bråviken ej egde något behag, hade dragit sig undan i hyttorna och salongen; herrarne för att spela och dricka, fruntimmerna pratade och låste. Vågornas enformiga plaskande föreföll mig som en vemodig musik, och denna musik bildades af toner, hvilka underbart anslogo befryndade strångar i min själ; det föreföll mig som de ville: kalla mig till sig, ja, det var mig, som om den gamla mythen om Necken, hvilken så ljuft slår sin guldharpa för att locka jordens barn med sig i djupet, åter hade fått lif, och jag kånde en längtan att låta de kyliga, friska böljorna få famna mig, låta dem få insvepa mig i sin våta slöja; det tycktes mig, att hundrade armar sträckte sig imot mig ur djupet, att hundrade röster kallade mig dit, och jag greps af en brinnande lust att följa dem, men var fjettrad af osynliga, oslitliga band. (Forts.)