Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1851, sida 1

anser jag mig skyldig att nämna, det nature. viss icke behandlat denna nejd styfmoderligt: tvertom, der eger många vackra partier. De personer, i hvilkas hu: jag för nårvarande har mitt hem, åro mycket heder liga, förståndiga, okonstlade, ja, gudbevars, aktningsvårda menniskor; men ej likna de något den sällskohskrets, hvaraf jog varit en medlem, och, ntan att för: tala dem, kan jag såga: de passa ej för mig och e jag för dem; dertör förutser jag många ledsamhetei af våra så himmelsvidt olika böjeljer, tycken och va: nor, ty du vet af gammalt, att jag just icke ofta hal lust att gifva efter. Skulle endast afsigten hafva varit att hår tillbringa den vackra årstiden, kanske jag sjelf hade utvalt denna verkligen behagliga trakt. för alt njuta af sommarens behag i den fria naturen; ty under de varma månaderna har jag ingen passion sör Stockholm; men ser du, Aurora, tvånget, orden: du skall, du måste, antingen du vill eller ej, ser du, det år derimot som mitt sjelfståndiga lynne uppreser sig; ty, i min goda, ålskade, kanske något för eftergifvande faders hus, var jag envåldig herrskarinna, och nu år det desto tyngre att nödgas kutva sin vilja under en despotisk förmyndare, då min förmögenhet kunde försåtta mig i en fullkomligt oberoende stållning. Ack, min dyra Aurora, hvilka dumma lagar! Att så binda, så inskrånka qvinnans råttigheter, liksom ej hennes själsförmögenheter vore lika stora som mannens, liksom hon ej skulle kunna förvalta sin egendom så vål som han, ja, understundom bättre! (Jag medger dock att undantag kunna finnas, men hvar finnas icke de?) O, det år nedrigt, afskyvårdt, barbariskt, ja, för att riktigt uttrycka mig med kraft, kannibaliskt! Och det år dock i det hela ej så orått sagdt. Kannibalerna uppåta den kroppsliga delen af menniskan, då derimot männerna i vårt kära fådernesland uppsluka våra andliga krafter, i det de betaga oss, så mycket de