Hallud. Och huru våldsamt brast ej revolutionsanden löst några få år derefter på samma ställen, der man mest utmårkt sig genom Evviva-rop och festliga tillstållningar af alla slag! Fasansvårda tillstånd, som tvingar olyckliga folk att hyckla glädje och kårlek och att leka med de heligaste kånslor, blott för att få lefva oantastadel Fasansvårdt, att det lyckas smickrarna att bedraga fursten, så att han icke upptåcker den djupa sorg och fer:viflan, som gömmer sig under glådjens rask! De alltid verksamma underdånighetsfjeskarna ösvertåcka den grop, som öppnar sig för mak tens innehafvare, allt tåttare med smickrets försåtliga höljen, af lystnad efter den ögonblickliga fördel, som de icke vilja uppoffra. Om också dessa förhållanden allmånnast och verksammast gifva sig tillkånna i utlandet, så år det likväl en bedråslig-sanningati äfven hos oss, hår i Sverige, den olycksaliga adulationen griper omkring sig. Äfven hos oss finnas de, som skulle vilja slåcka den sista fackla, hvilken kunde lysa maktens innehafvare i det töcken man söker åstadkomma, — som småda den fria pressen och medelst hvarjehanda pålagor och restriktioner vilja undertrycka den, — som beskylla den för försök att förföra och uppreta massorna. Vi skulle önska att de, som mena vål med lånders och folkslags åden, och som endast åro förblindade genom adulatorers tillgöranden, toge någon närmare kånnedom om pressen. Ty pressen bestämmer mycket mindre den allmånna opinionen ån den beståmmes al denna, så framt nämnligen pressen år fri och icke lefver ett konstladt lif, underhållet genom offentligt eller enskildt salarium. Vi fråga: hvilken tidning kan bestå, når den icke håller sig vid den allmånna opinionen? Af hvem skulle då tidningen hållas? — Af allmånhet. Och skall då allmånheten låsa en tidning, som dagligen uppdukar en hop mot allmånhetens åsigter stridande saker?