Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1851, sida 1

anlagd, och likkistorna blottades; det vilda hafvet unnande icke en gäng de döda ro i grafven. — Var det icke ett skott? frågade pastor Schröder, som tyckte sig hafva hört en dos knall långt borta. — Jo, det var såkert ett nådskott! sade Ernst, några olyckliga skeppsbrutna. — Låt oss gå i kyrkan, sade Schråder till sin hustru och sina döttrar, hvilka i sin sjålsångest höllo honom omfamnade, vi skola anropa Gud att bistå dem i nåden. Kyrkan och prestgården voro belågna i sam: ma byggnad; endast Emma och Ernst stannade qvar i rummet. En stund sutto båda tysta midt emot hvarandra; åndtligen sade Ernst: — Så skiljas vi då i morgon oåterkalleligt, och jag stannar hår ensam i fara och saknad, i långtan och sorg! — Ni stannar qvar, Ernst, men om Guds heliga närvaro kan skänka er tröst, skall ni icke just hår lättast finna den? Dyrkas icke åfven hår Gud i anda och sanning? Skulle ert hjerta kunna kånna sig ensamt och öfyergifvet hår, der Guds måktiga hand i vördnadsbjudande men skön gestalt visar sig, och och der Hans namn prisas i hafvets och stormens dån?