Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1851, sida 1

Emma. En novell i 20 fragmenter. (Forts. fr. N:o 224.) Ernst igenkände sina föräldrar; en outsäglig salighet uppsyllde hans bröst. Nu hviskade gubben dem något i örat och alla tre sågo med leende blickar upp genom hafvets fönster på den drömmande sonen. Modren lyfte sina hånder mot himlen oeh vålsignade sitt barn, som ännu en kortatid skulle vandra omkring på jorden. . — Drömmar! afbröt Ernst sin egen inbillningskrast. År då bimlen der nere på hafsbotten? Men ändå, voro dessa drömmar ingenting? Lindrades icke min smärta derigenom? Ack, fortfar du Jupiters älskliga dotter att sända mig dina barn, låt mig ätven blifva barn och leka med dem, åro de ån icke annat ån drömmar af en annan dröm — lifvet. Och du min Gud hör min bön, låt mig blifva en menniska sådan som ban var, lugn i lifvet och i döden. I samma stund smög sig en lång och smärt gestalt mellan grashögarna. Denlstannade nåra Ernst, nedlutade sig flera gånger för att låsa inskriptionen på grafvårdarne. Slutligen tycktes den hafva funnit hvad den sökte; ty den suckade djupt, föll på knå och såg tyst upp mot himlen. Men den inre rörelsen blef snart så stark och öfverväldigande, att den utbröt i hjertslitande ord: — Min mor! min älskade mor! sade en röst, som kunde lockat stenar att gråta, o, vakna upp och hjelp ditt olyckliga barn! bår ligger din dotter med kros