Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1851, sida 1

Emma. En novell i 20 fragmenter. (Forts. fr. N:o 222.) Denna dagbok lydde så: ,Tänk i den sista stunden på, att verldsalltets glans uppfyllt ditt hjerta och att du kännt vigten och storhet af att vara till deri. Hafva icke dina blickar skådat halfva oändligheten — stjernhimmelen? Såg du icke om dagen den andra hälften? Tänk dig att den plats, hvarpå du befinner dig vore borta, att ingen jord funnes under dina fötter, då omgifves du af det stora verldshvalfvet och du sjelf är — medelpunkten. Klot sväfva öfver ditt hufvud, drifva och drifvande genom osynliga krafter; den ena glansen är större än den andra; der är storhet vid sidan af storhet! sväfva nu on evighet genom universum, du förblifver dock alltid i dess medelpunkt, omgifven af myriader strålande solar. Det gifves ingen gräns, der de blifva färre, eller der en tomhet följer på det oändliga hvimlet. Tomhet finnes blott mellan kloten, men icke utanför universum; ty något utanför gifves icke. Tänk i den sista stuuden på den tid, då du hänryckt bad till Gud, då du fattade honom, den största tanke för ändliga väsen, honom, den oåndlige. Har du icke utforskat hans väsen och känt, att det icke blott består af oändlig makt och storhet utan också af kärlek och rättvisa? Kan du glömma den dag, då den blå himlen öppnade sig för ditt sinne och, såsom Guds öga, skådade ned på dig? Har du icke känt den Oändliges