Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1851, sida 2

—— — — — ———7,cqak—n:-WS.. — ligt hjertal Ja, hasva vi icke stundom en satanisk lust att såra den, som var godsint nog att icke dölja sin tillgifvenhet för oss? Når det sedan år för sent, då gråta vi eller förbittras Öfver vårt eget uppförande och önska att, om också blott en enda gång, få trycka den afsomnade till vårt hjerta, för att oförbehållsamt såga honom, huru högt och innerligt vi alltid ålskat honom. Men ve oss, han hör det icke mer, hans öra år tillslutet får evigt, han hör icke långre det, som kunnat lyckliggöra honom i lifvet. — — — — — — — — — — XVI. Det var ett stormigt väder, då tre resande, ministern, sriherrinnan och Emma lemnade A, för att begifva sig till hufvudstaden. Det talades litet eller intet under vågen, blott då och då gjorde friherrinnan en bitande anmårkning, som Emma dock för det mesta låtsade ej bry sig om. Då de kommo till en stor hed, der ingenting fåste uppmårksamheten, fann friherrinnan det tråkigt och försökte att få ett samtal i gång, på det tiden ej skulle blifva för lång. — Ni år vid dåligt lynne, min nådiga niece, sade hon, det år minsan intet synnerligt nöje att hafva ett sådant ressållskap.