Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1851, sida 1

——7 —— — —— medan hon låkte hans sår, återvände också lugnet i hennes upprörda hjerta. En afton då de åfven sutto fördjupade i ett allvarsamt samtal, intrådde tjenaren och bad Emma med rörd ståmma komma ned till nådig frun. Förskräckt följde hon honom ned. Ack, huru olika var icke denna andra sjukscen, i jemnförelse med den förra! Det gifves tvenne sjukdomsenglar: den ena år lifvets, den andra dödens. Båda skånka ro; den ena år morgon-, den andra aftonrodnad. Når vi med kärlekens ågon betrakta den till helsan ätervåndande och den döende, kunna vi skäda engelens anlete. Hos en god menniska antager dådens engel lifvets fårg, och smårtans sista suck år helsans första jubelrop. Emma såg icke mer sin moders dgon; kort innan hon kom, hade de tillslutit sig för alltid. Modrens sista andedrag hörde hon ånnu; kort derefter böjde sig den arma öfvergifna dottern åfver den liflåsa kroppen, stora tårar runno utför hennes kinder, och hon tryckte en smårtfull kyss på de låppar, som nu icke skulle åppna sig mer. (Forts.) ERNST TSE a erna RR KROK OR ov RR nan a ka nn