Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1851, sida 1

———7 På en gång hörde han ett tungt föremål falla i golfvet. Att det var Starklow, hvars sinnen mer och mer omslöjades af vinet, kunde han knappt betvifla. Tillika trodde han sig höra, huru Emma tog sin tillflykt i nåstgränsande rum och stångde dörren efter sig. — dud ske lof! tänkte Ernst, hon år befriad, åtminstone så långe han år i detta tillstånd. Starklow hade stigit opp, han gick till dörren och hotade att språnga den, såframt Emma icke öppnade. Hon bevårdigade honom icke med något svar, I detsamma kom, till Ernsts stora förundran, ett mycket utstyrdt fruntimmer med hvit hatt och en stor blå sidenshawl uppför trappan. Utan att klappa öppnade hon dörren till doktorns rum och inträdde ogenerad. Ernst hörde att Starklow gick henne till mötes. Plötsligen utbråt doktorn: — Elise! år det möjligt! År du hår? I — Är det sannt, sade fruntimret med en viss affekterad högtidlighet, år det sannt, att du vill bryta det löste du gifvit mig? Är det sannt, att du, utan afseende på min rått och heder, åmnar gifta dig med en annan? Är det sannt att du uppdragit åt Becker, att öfvertala mig, att afstå från mina råttigheter och sålja min heder och min själ för penningar?