Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1851, sida 1

T— dem. bå sörsta förskräckelsen var förbi, såg Emma att min panna blödde. Dessutom hade jag genom den ovanliga ansträngningen blifvit blekare ån vanligt. — För Guds skuld, ropade hon, ni blöder starkt! Jag måste stödja mig mot en tjenare. Man förde mig in i Stålsvårds hus och jag lades på en soffa. Jag hade icke förr kommit dit innan jag mårkte att det svartnade för mina Ögon. Huru långe jag låg i detta tillstånd vet jag icke; endast det vet jag, och det kan jag aldrig glömma, att då jag öppnade mina Ögon, föll min blick på hennes ansigte, som strålade af himmelsk glådje. — Han lefver! hviskade hon och kastade ännn en blyg blick på mig; derpå lemnade hon rummet. Nu upptåckte jog, att en läkare stod vid sidan af sångon, och denne läkare var min rival, doktor Starklow, sröken v. Stålsvårds fåstman. En ny svimning frålste mig från att då af svartsjuka och asund. Nu har jag redan legat bår i huset i fyra dagar. Ått flytta tillåter ännu icke min hälsa. Imellertid nalkas Emmas bröllopsdag med stora steg, och det år knappt förhoppning om att jag före den dagen kan lemna huset. O hvad bröllopsglädjen skulle sönderslita mitt hjerta! Dock, Gud vare lof! jag har råddat hennes lif, må jag nu då eller lefva, jag skall icke knota; en manlig gerning vittnar dock, att jag icke lefvat förgåfves! N