Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1851, sida 1

Om det olyckliga skeppsbrottet har Gottlands Läns Tidning följande nya underrättelser: Vi nämnde i förra n:o, att i följe af skepparen Klintbergs bekånnelse och vissa redan tagna mått och steg, nya utvecklingar före stode i denna dels ömkansvärda dels beklagliga sak. Denna förmodan har redan gått i fullbordan. Natten emellan sistlidne Thorsdag och Fredag (den 4 och 5 d:s) blef skonerten Minervas redare, handl. J. W. Ahlberg i håktet införd. vid sistl. Lördag på f. m. inför W. Rådhusrätten härstådes hållen ransakning åndrade Båstemannen Sandelin sina förut vid kanzliförhöret gjorda nekande uppgifter, och bekånde nu sin medbrottslighet i fartygets strandning och borrning. Håktade bonden Johannes Lyberg nekade först till anklagelsen, men ånyo infård, bekånde han, att han på anmodan både i akter och under kajutdurken och i för uti lastrummet borrat fartyget. Andra vittnen uppgåfvo sammanståmmigt, att Lyberg vid påseglingen fört besälet. — Vid förmiddags-förhöret bestridde ofvannämnde sartygsredare all delaktighet i brottet; men den på eft. m. sortsatia ransakningen började med en af honom afgifven bekånnelse, att skepparen nåmnligen på hans (redarens) ordres satt fartyget på strand, men om fartygets borrning hade han icke gifvit någon befallning. (Från hvem borrningstilltaget utgått, är således ej ånnu uppdagadt). Till mildrande af opinionens dom anhöll hr A. att få inför råätten nämna de motiver, som beståmt hans handlingssått, och hans ord voro ungefårligen följande: -Sedan jag fått veta att skepparen K. oförsigtigt i London intagit frakt på Norrköping, fruktade jag genast, att lasten vid framkomsten skulle belåggas med dubbel tull, enär det af mig nyss köpta fartyget ånnu seglade under meklenburgisk flagg, och då jag vål visste, att skilnaden i tullen å lasten, som jag var ösvertygad skulle öfverstiga såvål frakten som fartygets vårde, skulle komma att drabba mig, och bereda min undergång, tillskref jag skepparen på Helsingdr med tillsågelse, att segla under Gottland och på ett mindre farligt stålle såtta fartyget på grund, dock så att hvarken fartyg eller last skulle taga någon våsendtlig skada, på det att jag sedan skulle kunna få lasten oskadd afsånd till Norrköping med annat fritt fartyg. Så snart jag blifvit underrättad, att skepparen anlupit Westergarn, reste jag ditut, och min fruktan för de ruinerade tullumgålderna i N. ökades nu genom skepparens meddelande, att nåmnligen svenska konsuln i London åfvenledes sagt honom, att denna okloka fraktour icke kunde gå vål, enår fartyget icke ånnu vore naturaliseradt svenskt. Jag anmodade då skepparen, att i samråd med styrmannen (Båstemannen) såtta den förut gifna olyckliga tillsågelsen i verket.. — —