och när pappa — slaggande mot stranden en gång hemma når en öÖnskad hamn syskonringen väntonde på sanden judlande sig skyndar mot hans famn, Helsa honom, att mitt brustna hjerta hvilar stilla — och min famn År kall; men min själ — från tidens qvel och smårta r förvarad — och min fot från fall. — — AA—