Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1851, sida 3

Insåndt och betalt. Minne al, ARL OSCAR ÖSTERBERG. Lik den spåda bljans knopp i dalen stod jag uppå vårens blomsterfålt, vida skild från sorgerna och qvalen, flydde tiden trefligt, gladt och sållt; jag såg tidens första gryning randas för min spåda oskuldsfulla blick, skapad för att idel sållhet andas anden tidigt till sitt ursprung gick. Goda Mormor! Såg hvarför du gråter bittra saknadstårar öfver mig? Nog år sant vi råkas aldrig åter uppå dödlighetens branta stig. Lille Calle! Ses ej mera leka barnsligt jollrande på hemmets strand, mången leksak, som jag gladt sågs smeka bkar nu ditt hjertas långtans brand. Mången snåcka hittad uppå stranden gladt jag visade i Mormors sköt; månget pråktigt fartyg bygdt på sanden, som på lätta böljan lyckligt flöt. — Så, uti min lugna barndomsdalar der jag lekte menlös, fri och öm, till ditt rörda bjerta känsligt talar minnets röster från en slyktad dröm. Finner du dig ensam på de stållen der mitt lilla sållskap gladde dig. Mins du ån i klara månskensqvållen huru kårleksrikt du sade mig: Luftens silfverklot och perlerader jorden i sin gröna blomsterskrud uppehålles af en nådig Fader! Alltings Skapare, all verldens Gud! Att de fromma barn han håller kåra — skånker dem en oförgänglig lån. — Så framstapplade jag till hans åra i din famn mia första aftonbön. — Tack, för du mig moderligen lårde tidigt vandra efter Herrans bud, i mitt spåda bröst den känslan rörde kårleken till menniskor och Gud. Så jag jollrade, och så framlekte jag min tid i lifvets rosengård, der mig åfven dageligen smekte Morfars bulda faderliga vård; men den rene, oskuldsfulle anden, trånande från jordens grus höjdes frigjord ifrån lefnadsbanden till ett klarare, ett högre ljus. Iskall hand uppå mitt bjerta lade dödens engel, klådd i snöhvit skrud. Så hans himlaståmma till mig sade: Följ mig upp till englarne och Gud! Ja! deruppe Öfver tidens vågor slumrande du fridfullt vid min hand Snart skall vinna efter kamp och plågor evig sållhet i ett båttre land. Hålsans rosor uppå spåda kinden säkta blektes utaf plågors snö, vårens stängel lutande för vinden småningom begynte till att då. Under mina plågors bittra smårta brände mig din heta afskedstår; men uppå mitt oskuldsfulla hjerta hvilade ju inget samvetssår. Tack, för huldt din modersvård mig mötte i mitt jordliss korta vandringstid. Tack, för oförtruten du mig skötte under plågors, under dödens strid. Och så jjust, så stilla sågs jag somna i din famn, från en förförisk verld, hvilostunder! O, så ljuft vålkomna ifrån tidens ondska och dess flård. Helsa mamma! Tack för hon mig gifvit