Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1851, sida 1

Emma. En novell i 20 fragmenter. (Forts. fr. N:o 211.) IL En man kånner ofta en håftig lust att utsåtta sig för lifsfara. Den djupa rörelse den medför, har något egendomligt berusande; den tanken: att svåfva imellan vara och icke vara innebår något verldsbetvingande. Själen år ju på det innerligaste förenad med kroppen; uppstår en tanke i den fårra så finner den genast sin äterklang i den Senare. Ja, en oafbruten vexelverkan eger rum mellan själen och den yttre verlden; sjålens stämning föråndrar verldens gestalt för vårt sinne, och dess gestalt förändrar lika så mycket våra tankar och vår sinnesståmning. Når man t. ex. ståller sig på ett högt berg och låter blicken sväfva bort öfver de vidsträckta slätterna, så strömma ljusa, upplyftande tankar till själen. Och når vi röras af något skönt och ådelt, kunna vi i den enklaste blomma se skönhetens spår och Skaparens finger, då skynda vi ut i naturen och hänryckas Öfver småsaker, dem vi mången gång tysta och likgiltiga gått förbi, utan att bevårdiga med någon uppmårksamhet. Så gick det meråndels med Emma, naturen våckte alltid den slumrande, rika tankeverlden i hennes själ. Imellertid hade solen sjunkit ned bakom de vestliga höjderna, det började mörkna, och Emma tänkte på att hennes moder möjligen kunde sakna henne,