Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1851, sida 2

Emma sjönk tillbaka, boken föll ned på marken. Hon betäckte sitt ansigte med sina hånder. Ingen tår kom i hennes ögon. Hon hemtade sig åter och tillade sakta: Hyar uppspirar min lyckas blomma?Derpå vände hon sig om, liksom väntade hon ett svar af skogens osynliga ande. En djup tystnad herrskade öfver land och haf, och trädens skuggor förlångdes mer och mer, ju djupare solen sjönk ned i vester. Starklow, sade hon sakta, du älskar mig; jag hade beslutat att bevara min frihet, och då sänder mitt oblida öde dig tll mig! dig, den enda man, för hvilken jag måste hysa aktning, till hvilken jag måste se upp som till någon