Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1851, sida 1

— Det år en behaglig kånsla att veta sig ensam i den vilda naturen, långt ifrån alla menniskor; men, att kånna sig ensam midt ibland dem — medsör alltid något skakande. — Tycker ni det? sade Emma och stirrade estertånksamt framför sig. — Ja visst, fröken, och jag misstager mig knappt, då jag tror att ni år af samma tanke, icke sannt? Emma svarade icke, men suckade djupt. Starklow bjöd henne armen, hon mottog den och båda gingo tysta vidare. Han vågade ett par gånger svagt trycka hennes arm, hvilket hon dock icke tycktes mårka, ehuru det föreföll honom som om armen darrat. Gångstigen blef nu bredare, skogen ljusare, de voro nåra stranden och blefvo stående vid en bånk under ett ektråd. — Förläter ni mig? sade Emma plötsligt i det hon vände sig till doktorn. Tag icke illa upp; jag ville så gerna afteckna det hår landskapet, men om ni år nårvarande, skulle jag kånna mig generad. Starklow bet sig i låpparna; han kånde sig ett ögonblick förolåmpad öfver denna besynnerliga uppriktighet, men han sattade sig genast åter. — Iyckliga landskap! sade han, vid hvilket er kärlek fäster sig! Det skulle blomstra