Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1851, sida 1

men han märkte snart, att han icke längre var föremål för hennes uppmärksamhet. Dessutom började några herrar en slerstämmig sång och alla lyssnade till de herrliga tonerna, som ännu mera förskönades af den lugna vattenspegeln. Emma tyektes vara försånkt i djupa tankar. Den unga förnårmade mannen frågade henne derför med hög röst, för att sätta henne i förlägevhet: — Hvad tånker fröken Stålsvård på i detta ögonblick ? — Icke på er, min herre, svarade hon kallt och förnämt, i det en hög rodnad slög orver hennes kinder. En ung flicka som just åmnade skratta, kom sig ej dertill, då bon märkte det djupa allvar som utbredde sig öfver hennes ansigte. Starklow var djerf nog att gissa på hvilken Emma möjligen kunde hafva tänkt; ban erfor en ljuf triumf vid den föreställningen att åfven den skönaste och stöltäste flicka icke kunnat motstå de intryck hans utmärkta personlighet var van att frambringa. Och i sanning, att något utmårkt låg i hela hans våsen skulle icke engång hans bittraste fiende kunna hafva nekat. Han var ej allenast högväxt och kraftfull, utan åfven ganska vacker. Han hade ett brunt, markeradt ansigte och bruna, djupt liggande ågon, hela hans våsen hade något manligt, kraftfullt, något, som var aldeles motsatsen till allt barnsligt, icke endast qvinligt. Han härstammade från en fordom berömd familj i Oldenburg. Derför hyste han en viss familjestolthet, hvilken deck tycktes föga harmoniera med hans inskrånkta vilkor. Denna stolthet, som knappt bestod en ädel själs rättvisa sjelfkånsla, väckte hos honom en stråfvan efter rikedom och anseende. Han hade blifvit låkare, icke så mycket för att skaffa siha lidande medmenniskor hjelp och bistånd, utan för att få tillfållen att knyta förbindelser, hvilka kunde förskaffa