Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1851, sida 1

ande, som säkerligen skulle bereda sig sjelf ånger och lidanden. — Får jag icke åtminstone en gång aslösa er, doktor? sade en ung man med blå ågon och blondt hår till den förut omtalta herrn. — Behöfs inte, svarade han, eftersom vi ju nu åro nåra vårt mål, så ror jag vål ånda fram. — Som ni behagar! sade den andra och ryckte på axlarna. Doktorn såg på Emma med en talande blick, som såkerligen skulle hafva gjort hvarje annan flicka orolig, Så brånnande var den. Hon besvarade den med skenbar likgiltighet, och endast den djupaste menniskokännare skulle hafva funnit ännu något mer, något oförklarligt i detta tysta svar. Den, unga mannen tog äter till ordet och sade: — År ni verkligen ånnu icke trött, doktor Starklow! Nej! var det korta svaret. Den andra skakade på hufvudet och återtog halfhögt: — Ni narras! — En straffande blick från Emma tråffade honom, och hon sade likaledes sakta, dock så att hvar och en kunde höra det: — En sparf svindlar når han ser Örnen på jälltoppen. — En sparf! upprepade oförsigtigt den förnårmade unge mannen, och hela sållskapet, med undantag af doktor Starklow och Emma bröt ut i skratt. Ornen, tånkte Starklow, örnen! ja det år säkert att hon icke mera med likgiltighet ser på mig; för hennes högtflygande själ måste denna kungliga fågel vara idealet. Långe hvilade hans eldiga blickar på hennes vackra ansigte; han långtade vål efter en blick från henne,