Christiania och vill icke inse, huru lått den der gjorda saken kan göras om igen. Det år dock endast den nårvarande unionskungen som, utan svenska folkets rådfrågande, skänkt Norge den oråttmåtiga hedern att innehafva hålften af allt som symboliserar de förenade låndernas makt och dra; — och den skånken kan utan krus återtagas af gifvaren sjelf — eller af någon annan. Man finner imellertid att Mgbladet ganska vål kånner det orimliga missförhållandet, fast det icke vet att blygas deröfver. Så långt hafva vi dock kommit med Morgenbladet att det erkänner, at der er meget i Unionen, der kunde trenge till Revision och Forbedring, i ser hvad der angaar det förnödne Sammenhold imellem begge Nationer.Så räck oss då årligt handen, ifall detia erkånnande år uppriktigt menadt, och vi skola med förenade krafter arbeta på att underlåtta Forbedringen! Dock nej! Mgbladet drar sig ågonblickligen derefter tillbaka och föreskrifver helt myndigt såsom -den förste Betingelse for en alvorlig Tilnermelse fra vor (Norges) Sideatt en reform skall föregå i den svenska statsförfattningen. Detta föreskrifvande af vilkor år alltför blygsamt och anspräkslöst af det stora, måktiga, segrande Norge; och visserliga skulle våra konservativa och liberala skynda sig att, för ett så herrligt pris, sluta fred och öfverenskommelse om representationens ombildning, om de blott I:o vore såkra att Morgenbladet antoge och gillade den reform, hvarom de, efter båsta förstånd, förenade sig; samt 2:o hade Morgenbladets löfte att detta vilkor vore det enda i st. f. blott det första. mmellertid och intilldess norrmännen måjligen få i sinnet att på fullt -allvar sluta sig till oss, vore det mer ån önskligt att de ville spara oss fattiga svenskar det alltför kostsamma skämtet att stoppa på sig våra pengar, göra inkråktningar på våra förut aktade och hedrade vapenmårken samt gripa efter alla andra emolumenter och fördelar. Detta skåmt blir oss annars, såsom sagdt år, alltför kostsamt i långden.