Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1851, sida 1

0-Ad Ö— ten. Men oakladt Norges egen sjösart har behof och drager stor fördel af de skagerrakska syrarna, har, likvål det gentimot liggande Danmark åtagit sig i söljd af svenska kommissariernas bona ossicia år 1841, att årligen till Norge utgifva 7000 rdr rgs i underhållshjelp; derimot vill ej Morgenbladet tillåta att Norge på ringaste vis deltager i underhållet af Kostersyrarna, som Sverige likväl icke behöfver, och hvilka endast på norsk begåran blifvit uppförda. Imellertid framstå hårvidlag det bortskåmda barnets pretensioner i klaraste dager; och det skulle ej särdeles förvåna oss, om man en vacker dag, utom den lejonpart Sverige redan har af utgifterna till den gemensamma handelsoch sjöfartsfonden, ytterligare begårde att vi skulle under sårskild utgiftsrubrik bekosta deras fyringsvåsende, såvida vi ej måktade till Morgenbladets belåten het bevisa — hvilket icke år det låttaste — att Sverige drager liten eller ingen enskild fördel af de norska fyrarna. — I stållet för att årligt och uppriktigt inlåta sig i diskussion om de ombkristade fyrarna, hvarutinnan Morgenbladet utan tvifvel sjelst finner sig skola duka under, slår det sörsigtigtvis om och gör ett skamlöst utfall mot de svenska skeppsförarna med anledning af den olyckligt bekante Törnstens stormlöpning mot Holland. I fall ej redaktören af Morgenbladet skulle veta det, så få vi hårmed förklara, att de svenska skeppsförarna på intet sått stå efter de norska i skicklighet; och de rå icke för att regeringen just velat utse en gammal envis och konfys theoretikus till befålhafvare på resan till London. Angående skogsåverkan, som norrmån fördfvat i Sverige, har Mgbladet ingenting i sak att anföra, utan såger sig ej vilja bestrida riktigheten af hvad vi sagt. Dock påstår Mgbladet, att exequatur omöjligen kan i Norge meddelas å svenska exeqvabla domar. Det vore verkligen rått ledsamt, om förhållandet verkligen skulle vara sådant. Enda medlet för svenskarne att skydda sin egendom torde då, om vi får tro Mgbladets påstående, ligga deri, att, når på laglig våg ju ingen hjelp eller råttelse kan fås, med egen handkraft göra sig sjelfva och sin egendom respekterade. Måhånda doge då hånlöjet på de norska låpparna. I den 5:te af våra ifrågavarande artiklar hafva vi på flera olika anförda skål uttalat oss mot den skriande oiåttvisan, att Norge, på hvilket Sverige — liksom hufvudlandet på sitt lydland — årligen offrar enorma summor, likrål innehar fulla hålften på alla unionella insignier och emblemer samt således står inför andra lånder i jemnbredd och fullkomlig jemnlikhet med Sverige. Vår framstållning af denna oråttvisa och orimlighet affårdar Morgenbladet helt sturskt med den förklaring, att Sagen er en res transacta,och råder oss spefullt att vånda vår harm mot dem af våra landsmän, hvilka afslutat konventionen i Moss och föreningen i Christiania. Morgenbladet trotsar således på denna eres transactas, låtsar den vara grundad på en laglig öfverenskommelse i Moss eller RR RR ERE —