Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 september 1851, sida 1

panna. stod länge tyst och tillade sedan sakta och vemodigt: — Du, den enda väninna som jag funnit! Jag går nu åter ut i vida verlden, tills jag dör i ensamhet, utan den trösten, att tillochmed de, hvilka hafva mig att tacka för sin lycka, skola begråta mig. Välgerningar, som icke färslyta från ett rent och oegennyttigt hjerta bringa oss olycka och förödmjukelser i stållet för tacksamhet och vålsignelse. Hår kastade hon en förlåtande bliek på Fredrik. Full af blygsel slog han ned ögonen och erfor en lislig ånger ösver sin otacksamhet. Han erkånde för sig sjelf, att han vål handlat så, som omståndigheterna tycktes kråfva, men aldeles icke ådelt. HGresvinnan neg och aflågsnade sig. Clara kastade sig gråtande i Haralds famn. — Besynnerliga varelse, sade Harald, hälsten sanning Och hålften falskhet, nedlåtande och högmod, ja, du skall dö i ensamhet, du har förutspått din framtid rått. Hvad skall man vål tånka om denna scen, var det sken eller verklighet? Jag tror att det var båda delarna. Tillägg. Ett bref från Fredrik Clausen till baron Rosenstjerna, Legationssekreterare i Xx. Ett år senare. Min båsta Harald! I går har jag åndtligen blifvit utnåmnd till kongl. Byggnadsinspektör för Hertigdomet Slesvig, och detta