Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1851, sida 1

darrar vid denna fråga, ty jag fruktar en underrättelse, som kunde förstöra hela min lefnads lycka! — Det har du verkligen ingen orsak till. Clara mär väl och kommer till staden när min pjes skall gisvas. — Hon kommer till staden! Gud eifve hon aldrig mer ville resa härifran! ropade Haral, fattade sin unge väns hand och tryckte dem med värma. — Din Önskan kunde kanske blifva uppfyld, ty jag tror verkligen att den öfverensstämmer med hennes egen. — Ar hon nu ledsen att vara hos grefvinnan? Har bon genomskådat denna hala orms list? — Åh nej, inte det egentligen, tvertom berömmer hon henne mycket; men det finnes på slottet en kludder till prest, som plågar Clara med sin våmjeliga kärlek, och det år orsaken hvarför bon Övskar sig långt, långt derifrån. — Hvad du gör mig lycklig, Fredrik! ropade Harald, under det hans bl ha kinder betäcktes med ungdomliga rosor. Nu berattade ban för vånnen resehistorien till Rorsumslot och Fredrik tillade några tråfsande humoristiska anmarkningar. Harald hade på långe icke varit i så godt lynne som nu. — Hör, Harald, började Fredrik sedan han tåndt en ny cigarr, huru mår din fader? — Bra! svarade Harald Ofverraskad. , — Det glåder mig utomord atligt. Ån din moder gå? — Oekså bra! svarade Harald åter och blef nysiken då han såg den besynnerliga blandning af skämt, allvar, sjelfironi och blyghet, som spelade i Fedriks drag. (Forts.)