Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1851, sida 1

Upptäckter i de svenska bibliathekerna. Prolessor Dudich, som en långre tid uppehållit sig i Sverige, för att uti våra arkiver uppleta bidrag till sitt fåderneslands, Bönmens, historia, har till Aftonbladet insåndt följande artikel, innehållande flera intressanta upplysningar rörande resultaterna af hans forskningar hårstådes. Då jag nu står i begrepp att inom få dagar lemna den gåstfria svenska jorden, anser jag det för min pligt att för ett folk, hvilket så vånskapsfullt omfattat den okånde fråmlingen, aflågga råkenskap för allt, det som jag utur landets rika kållor inhemtat för mitt fåderneslands historia. Mitt hufvudåndamål var att efterforska hvad, utaf de litteråra konstsaker, hvilka genom Terstensons och Königsmarks segerrika vapen från Böhmen och Mähren blifvit bragte till Sverige, ånnu derstådes funnes qvar; hvilket historiskt vårde detsamma egde, och buru det kunde begagnas för mitt fåderneslands historia; en uppgift, hvars låsning redan derigenom var förknippad med desto större svårigheter, som jag alls icke hade någon grund, hvarpå jag kunde bygga mina undersökningar. Mitt saderneslands historia klagade stådse öfver den lidna förlusten, men visste knappt angifva tiden eller stållet, når eller hvarifrån segerbytet hemtats, och historieskrifvaren, då han stötte på tilltäppta källor, anklagade svenskarne, att de med sitt skarpa svård hade förstört dem. Smärtsam var denna kånsla af ovisshet och ångslig förmodan. Jag måste derföre, för att göra ett slut på denna ovisshet, framför allt på historisk våg noga undersöka, när, hvarthån, och hvad såsom segertrosser utur mitt hemland blilvit öfverfördt till ett nytt land. Härtill erbjödo mig kongl. arkivet och det grefliga Braheska bibliotheket på Skokloster nådiga hjelpmedel. Från den tidpunkt då den djupsinnige rikskansleren Axel Oxenstjerna i Febr. 1644 lemnade sekreteraren hos generalen Gustaf Horn, Andersson, det uppdrag, att erinra fåltherren derom, att företrådesvis sörja uerföre att hvarest några offentliga bibliotheker funnos, synnerligast handskrifter, de icke måtte blifva förstörda, utan sånde till Stockholm; ifrån denna tid ånda till i Maj månad 1649, då de sista afsändningarne af de i Prag under Juli månad 1648 vunna stora skatter ankommo till Stockholm, följde jag diplomatiskt gången af det litteråra segerbytet, och fann den i mitt hemland utspridda åsigten, att flera af de med nämnde skatter lastade skepp, i böljorna funnit sin graf, vara oriktig. Noga kan jag nu i dagen lågga, huru utur Nikolsburg, Olmätz och Prag mer ån tusendetals böcker vandrade till Sverige, hvilka ånnu i dag i de offentliga bibliotheken blifvit bevarade. Andra ståder utom de nyssnåmnda ledo i detta hånseende icke någon förlust. Men att blott veta, det mitt hemland förlorat litteråra skatter, kunde icke tillfredsstålla mig; jag måste åfven känna deras namn och värve. Härvid gåfvo mig de på härvarande kongl. bibliothek i behåll varande originalskatterna, såsom den Die trichsteinska från Nikolsburg och Rosenbergska från Prag. nödiga up plysningar. Nu kunde jag först så mycket bestämdare öfverskåda den lidna förlusten, som jag redan förut utur inhemska kållor egde mig bekant, att vis