Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1851, sida 1

längta efter en lärare, som kan frålsa oss från villfarelser i menskliga saker. Konungen log åt denna ungdomsvishet, klappade Harald på axeln och sade: — Er fantasi hänför er, min kära baron, och ni anser det omöjliga för möjligt. Verlden år så beskaffad och innehåller så tusenfaldiga mot hvarandra stridande krafter, att man omöjligen kan beråkna dem. Men öfver oss bor den gudomliga visheten och ler åt vår dårskap. Hans tankar och afsigter tjena vi, når vi tro oss tjena våra egna. Vi kunna icke göra annat ån sköta och vårda det goda vi ärst af våra förfåder, så att det blir våra barns glådje och dessa må välsigaa vårt minne. Jag tror väl också, att det onda har sin dag, och att det skulle vara en uppgilt, värdig en hjelte att möta det modigt och qvåfva det i sin födsel; men såg mig, om det som vi anse för ett ondt icke blott ser så ut? kan det icke blifva en fruktbar och vålkommen mark för goda skördar, på hvilkas uppkomst vi redan för långe sedan med långtansfullt hjerta väntat? Harald teg. Kungen fortfor: — Jag ålskar Danmark och jag tror, att ingen kan tvisla derpå; men kan vål jag såga att det som jag gjort skall lånda till Danmark lycka? Kanske just det som jag underlåtit att göra, emedan en osynlig hand styrde mitt hjerta, blifver fröet till Danmarks framtida lycka och åra! Harald kände sanningen af konungens ord och ämnade just såga något, för att uttrycka sin beundran öfver konungens vishet, men då kom en srämmande gesandt och började ett samtal med Hans Maj:t. Harald smög sig bort och upptecknade detta samtal.